Är det redan torsdag? Gosh vad veckan går fort..
I måndags fick jag påfyllnad i skafferiet av Ruth och Ingrid som flyttade från stan. I tisdags slog jag på stort och käkare BBQ Ribs på Harry’s, efter att först ha sagt att jag inte skulle äta något alls. Igår hade jag långtråkigt, så idag tog jag mitt pick och pack och Trassel och for till Grums.
Tänker jobba härifrån resten av veckan. Jag känner mig alldeles för instängd i lägenheten. Särskilt när det är så olidligt varmt. Nej, åh nej, jag klagar inte! Absolut inte. Jag tyckte det var alldeles för kallt för någon vecka sedan, så jag tänker inte säga att det är för varmt. Jag bara konstaterar fakta.
Här kan jag sitta på altanen under ett parasoll och maila, skriva, ringa – samtidigt som Trassel jagar fjärilar, spanar in fåglar och fräser åt grannkatten (allt på behörigt och inhägnat avstånd givetvis). Här kan jag andas. Hjärnan får lite mer syre, samt att jag inte behöver bry mig om att diska (prisa Gud för diskmaskin).
Jag berättade aldrig vad läkarna konstaterade innan de släppte ut mig förra veckan. Det var i stort sett ingenting. De vet fortfarande varken ut eller in. Sahlgrenska har inte mycket mer att komma med. De har aldrig sett det här tidigare hos någon hjärttransplanterad vad de vet. Jippie. Typiskt att jag ska fortsätta vara unik även efter transplantationen.
Reumatologen är inkopplade för att se om det kan vara någon reumatisk sjukdom i grunden, men när hon undersökte mig kunde hon inte upptäcka något särskilt. Jag väntar på provsvar men jag verkar inte passa in i bilden av en reumatisk patient.
Sahlgrenska föreslog två alternativ.
1. Jag får inte träna på 1-2 månader, och så får vi se hur det går.
2. Vi byter ut en (två?) av mina immunosuppressiva mediciner och ser om det hjälper.
Kruxet med alternativ 1 är – om det funkar, hur går vi vidare då? Jag kan inte fortsätta vara inaktiv. Det är inte jag för fem öre, och det blir lite svårt att åka Vasaloppet i mars om jag inte får träna.
Kruxet med alternativ 2 är att varje förändring av dessa läkemedel kan trigga igång en avstötning. Som kan trigga nästa, och nästa, och nästa. Har jag riktigt otur (sen när vann jag det genetiska lotteriet?) hamnar jag på ruta ett igen. Tillbaka på väntelistan. Eller så lyckas läkarna häva avstötningarna, men har det gått för långt så har jag fått sämre funktion i mitt nya hjärta. För varje avstötning riskerar nämligen transplantatet att försämras.
Så läkarna vill helst undvika alternativ nummer två. Vilket jag förstår. Problemet som uppstår är när de flesta läkare inte verkar tro att alternativ ett kommer att fungera. Utan de tror att jag kommer få ett bakslag vilken dag som helst och så kommer vi landa i att byta ut mina mediciner ändå.
Sen finns det de som tänker att allt detta bara varit en slump och att vi helt enkelt får hoppas att det inte kommer tillbaka.
Ursäkta? Vaddå stoppa huvudet i sanden och hoppas att problemet försvinner av sig självt?
Men medan vi väntar och ser vad som sker så klättrar jag på väggarna. Inombords. För om jag faktiskt skulle klättra på väggarna så vore ju det träning. Vilket jag inte får ägna mig åt..
Jag är glad att mitt hjärta slår och att det inte verkar vara några problem där. Jag har ett jobb som jag älskar, jag gosar med kissen, jag umgås med vänner och jag njuter av sommaren. Men det som är essensen av mig saknas. Utan fysisk aktivitet, utmaningar, ansträngningar och adrenalin så vet jag inte vem jag är. Jag hoppas kunna hitta tillbaka till mig själv. Snart.
Skafferipåfyllnad.
Plättar på altanen till lunch. Det får man bara hemma.
